Beauti

Var ute och gick med min Beauti idag. Vi strosade mest bara runt, Beauti betade och jag funderade. När jag stod där och hängde på hennes rygg och snosade in lukten från hennes päls, den där trygga välbekanta doften som bara är min Beauti, fick det mig att tänka på alla år som gått. År som gjort oss sammansvetsade och bästa vänner. Ett liv utan henne är svårt att tänka sig.

Jag fick Beauti när hon var 3 år gammal. Hon är 18 nu. Nuförtiden behöver vi inte mer än titta på varandra så vet vi vad den andra vill. Hon har alltid varit lite förnurlig, min Beauti. Det är som om hon lite grann velat vara en människa själv. Hon har alltid hellre velat umgås med människor än hästar. När alla andra hagkompisar strosar iväg tillsammans brukar Beauti stå kvar vid grinden och be om att få hänga med närmsta människa istället. Jag får ofta känslan av att hon istället för att gnägga när jag kommer, helt plötsligt en dag kommer ropa ”HeEeEej”… Hon har lärt sig öppna dörrar och luckor och hon knyter loss sig själv om hon står uppbunden nånstans. Finns det ett hus i närheten och dörren är öppen så GÅÅR hon in.


Nyfikeeeeen 🙂

Hon är så go. En häst på miljonen. Godhjärtad och kärleksfull. Lugn och trygg. Och en liten skämtare också… Hon älskar att gå lös på promenader, vara lite fri, lite särbehandlad. Får hon ditt förtroende och kärlek så ger hon tusenfalt tillbaka.

Åren går och Beauti blir äldre, liksom vi andra. Vill inte det. Vill att hon ska finnas där för alltid. Varje minut med Beauti har varit och är bara glädje. Det kan vara jobbigt att älska djur sådär mycket, för dem tas ju ifrån oss alldeles för fort. Det gäller att ta vara på tiden man har tillsammans. Ha kul och glädjas åt hur magiskt samspelet mellan en häst och människa kan vara.

Varje dag, innan jag går från stallet och vi pussas hejdå, brukar jag alltid rita ett hjärta i pannan på Beauti.

Tack för att du finns mitt hjärta.

Jag älskar dig.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *